Vi lever

Tack alla högre makter, skyddsängar, och bilindustrin, för Antisladdsystem! Japp klockan var väl sidsådär 16.15 på en smal, riktigt smal, Riksväg. Jag kör, ser lite längre fram en varningstriangel på vägrenen på mötande sida.  Hinner tänka att jag ska sakta ner och lägga mig lite mer åt höger, men fastnar då i ett ganska djupt hjulspår och är påväg ner i diket så innan vi möter de två bilarna som stod med varningsblinkers på får jag totalsladd och är påväg i rak riktning mot den första bilen. Försöker parera åt höger och känner hur antisladden sätter i och hjälper mig att få kontroll på bilen. 

Allt gick så sjukt fort, de tre personerna som stod emellan de två bilarna slänger sig ut mot diket för de ser hur bilen är påväg rakt emot dem. Jag hinner inte tänka så mycket mer än j*vlar och känner hur skräcken lyser i mina ögon. Som tur var gick allting bra och bilen kom så pass bra i körbanan att vi inte ens touchade i de två bilarna. Saktar in och nästan stannar och känner hur tårarna rinner och rinner. F håller om mina axlar från baksätet och säger att det ju gick bra och jag att jag grejde det! Efter en stund hittar vi en lucka som vi kör in på och då ville inte jag köra något mer, axlarna sitter uppe vid öronen och jag börjar skaka av gråt. 

Fy tusan, men den dyrbara lasten som jag hade i bilen. Kör alltid otroligt defensivt och håller avstånd och så där, men ibland så hände det och då är det tur att man hinner reagera, även om jag kanske reagerade lite väl mycket och parerade för hårt. Hur som helst, Vi Lever!