Hur lilla Clara kom till världen

Idag blir det ett långt inlägg, nämligen förlossningsberättelsen om hur Clara kom till världen. Jag började skriva på den ungefär en vecka efter att vi kom hem från BB men blev inte klar med den förrän jag letade fram journalen och fick alla tider klara för mig. Tid är ingenting man har koll på när man ligger och förlöser. Idag är det 6 månader sen hon föddes vår underbara unge så därför får ni ta del av denna berättelse.

Klockan halv fem natten till lördag den 1 augusti vaknar jag och har lite halsbränna och mår lite illa. Somnar inte riktigt om men dåsar av lite halvt, kl 05.29 vaknar jag till stirrar på klockan och säger ”F nu rinner det”. Det måste ju vara vattnet, kunde inte vara något annat men osäkerheten gjorde att jag ringde till mamma för att konsultera vad vi skulle göra. Hon sa åt oss att ringa upp till förlossningen och berätta och så bestämmer de hur vi skulle göra. Jag ringer in och berättar vad som hänt, pratade med en Barnmorska, hon sa att vi kunde ta det lugnt äta lite frukost och komma in under förmiddagen eftersom värkarbetet inte börjat.

Men hur skulle vi kunna somna om efter detta?! Vi låg en stund i sängen och kände lyckan över att det nu ÄNTLIGEN hade börjat, snart skulle vi få träffa vår bebis! Vår älskade Clara. Vi gick upp och gjorde i ordning frukost, duschade och sen vid kvart över sju, halv åtta åkte vi iväg mot Gävle. Vi hade ju en timmes resväg så vi kände att vi kunde åka i lugn och ro om vi gav oss iväg.

Klockan halv nio kom vi in på förlossningen och mottogs av en annan BM. Hon satte CTG –kurva och tog urinprov. Allt såg bra ut, men inga värkar, så vi fick en lapp om ett besök samma tid morgonen efter, om inte värkarna kom igång under dagen. På den lappen fick vi också tid till måndag morgon för igångsättning om inget hade hänt innan det. Med oss fick vi också blöjor för vattnet fortsatte ju att rinna hela tiden. (Det är sant man har blöja när man ska ha barn och förlossningen sätter igång, jag hade tänkt inte jag inte innan, men man bryr sig inte så mycket om det när man väl är där). Vi åkte ut till mamma och pappa i Järvsta åt en till frukost och gick och lade oss. Mamma och Anna tog hand om Svea så vi skulle kunna få sova, för man visste ju inte när det skulle börja. Det molade på under dagen med sammandragningar, några som gjorde lite ont men inte så värst. Så på kvällen åkte vi med Anna på inflyttningsfest hos Mariana och Tobbe i Tierp. Lite nervösa var de nog alla på festen, några utbrast ”ska det komma en tjej som ska föda till festen” när vi ringde och sa att vi var på väg. Sammandragningarna avtog under kvällen/natten så morgonen efter var det dags att åka till förlossningen igen.

Vi kom upp vid halv nio söndag morgon, denna gången var det ännu en ny BM som tog emot oss, i bakgrunden stod den blivande mormodern som jobbade detta pass. Hon hade frågat om hon fick ta emot oss och sätta CTG men Barnmorskan sa att hon blivit lite nervös och gett henne apparaterna. Vi tror nog att hon även gjorde så för att hon tyckte att det var bra om vi träffat denna BM, som hon tycker är duktig, så att vi skulle få henne om det satte igång eller om vi skulle bli igångsatta morgonen efter. CTG kurvan var lugn, lite små sammandragningar men inga riktiga värkar hade kommit igång så vi fick åka hem igen. Under dagen så hyrde vi filmer och fick krypa ner i mamma och pappas säng för att vila och kika på film. Mysigt var det, snart, riktigt snart skulle hon vara hos oss. Dagen var lugn, nästan för lugn. Sammandragningarna avtog och jag blev säker på att vi skulle få bli igångsatta morgonen efter, skrev i ett sms till Sandra att det kändes alldeles för lugnt i kroppen för att det skulle hända nått under natten.

Men vid två tiden natten till den 3 augusti började värkarna komma igång, vid tre-fyra tiden var det ca 10 minuter emellan och när vi satt vid frukostbordet vid sju tiden var det fem minuter emellan! Vi åt och så skulle vi ut i bilen för att åka in till tiden vi fått klockan åtta. Men vad händer!? Jo när vi kommer ut till bilen är det punktering på högra framdäcket! Jag blir jättestressad, F börjar ta fram för att byta däcket, men domkraften funkar inte riktigt som den ska så jag blir ruskigt frustrerad och går ner i garaget och hämtar pappas superstora

och tunga domkraft. Släpar den upp för backen och pustar och stånkar mellan värkarna. F blir riktigt arg på mig som gör nått sådant när jag har värkar. Till slut bestämmer vi oss för att låna en bil av mamma och pappa så vi skulle hinna in till halv nio iaf. Mamma hade ringt upp och pratat med den BM som vi träffade dagen innan och berättat att värkarna kommit igång och att vi var på väg men hade fått punka. Det var ju tur att vi inte nu skulle åka från Falun, då hade nog iaf jag fått ordentlig panik.

Vi åkte in och när vi kom fick vi komma in på ett förlossningsrum på en gång, rum nr 4, CTG kurva kopplades. Dock ville inte BM känna om jag var öppen eftersom det är ökad risk för infektion vid tidig vattenavgång. När klockan var kvart över tio så kände hon och då var jag öppen 3 cm och livmodertappen var helt utplånad! Härligt, kanske skulle bebisen hinna ut och få en egen födelsedag!

Strax före elva så känner jag att jag skulle vilja ha någon form av smärtlindring så jag bestämmer mig för att prova akupunktur, det var en av de varianter som jag hade önskat sen tidigare också. En annan Barnmorska kommer för att sätta akupunktur och jeeses vad den tog, jag blev alldeles yr, det kändes som att jag skulle svimma. BM och F sa att jag blev kritvit i ansiktet, så snabbt fick jag andas syrgas och mådde bättre efter en liten stund. Efter ungefär en halvtimme så känner jag mig väldigt avslappnad, fokuserar på att andas (profylax) genom varje värk de började nu trycka på mer nedåt. Vår BM sätter skalp CTG på Claras huvud för att få tydligare hjärtslagsupptagning.

Vid tolv kommer vår BM in och frågar hur det går och hur jag mår, vill jag ha någon mer form av smärtlindring? Jo jag kunde väl prova lustgas. Första inandningen var faktiskt just det, riktigt lustig, men efter en timme med masken över näsa/mun vid värkarna så börjar jag må riktigt illa, kunde inte ens stå upp så de sänkte den från 50/50 till lägre.

Kvart i ett, efter konsultation med vår BM som tror att det är ett bra tag kvar, så ber jag om EDA. Narkosläkaren kommer efter en timmes väntan av lustgas och profylaxandning. Tro det eller ej men när läkaren är på rummet så känns det som att jag vill börja krysta. Det här har jag varit med om tidigare säger hon, det är lika bra att vi ber BM komma in och känna hur pass öppen du är. 10 cm, fullt öppen visar det sig så narkosen får gå därifrån utan att ha gett mig EDA. På två timmar hade jag öppnat mig 6 cm, det tyckte de var snabbt och sa att akupunkturen verkligen hade fungerat på mig. Barnmorskan sa att hon aldrig sett någon få så bra effekt. Trots att jag var fullt öppen så var det någon liten kant kvar som var tvungen att få utplånas så jag får andas igenom värkarna fast jag vill trycka på med full kraft. Det här var det jobbigaste på hela tiden, känna hur hela kroppen vill men inte får. Så jag andas och andas och kramar F hårt, hårt, hårt. Det var på något vis väldigt mysigt i hela det onda, att han var ett sådant fantastiskt stöd. Hela tiden under hela dagen, fanns han där och servade, kramade och tog hand om mig.

Någon gång runt halv fyra får jag börja krysta och jag tar i för kung och fosterland. En gång så frågade jag om jag fick gnälla lite? Snälla Linda, sa F, du får gnälla så mycket du vill. Så då sa jag ”det gör lite ont” och så fortsatte jag att ta i allt vad jag kunde. Trots detta så var värkarna relativt svaga så jag får syntocinon, vid fem i fyra, som är ett värkstimulerande medel. Vår nya BM som tog över efter den tidigare säger att det är tur att jag är så stark eftersom värkarna är svaga. Jajjemen tänker jag, vid varje värk så tittar jag ner på henne och det är som att vi båda tänker nu jäklar och så blänker det till med lite jävlaranamma i ögonen på oss båda och så tar jag i.

Kl 16.16 så är hon äntligen ute! Våran Clara Alice Östlund! Jag får upp henne på magen lite kladdig och varm. Men hon skriker inte, säger jag oroligt. Ta det lugnt, det är bara i film som bebisar skriker på en gång de kommer ut, lugnar BM oss med. Sen skriker hon, lilla gumman, fina, fina tjejen, så perfekt. Fredrik får klippa navelsträngen och så får jag upp Clara på bröstet och hon vill suga.

Vilken ofantligt obeskrivbar lycka, man vet inte hur det känns, man kan inte ens föreställa sig förrän man fått barn. Det låter klyschigt men det är så. Så oerhört mycket kärlek som flödar. Livet  får en helt ny mening - Vårt Barn!

När man sen skulle sätta en siffra på upplevelsen av förlossningen fick den nio av tio möjliga. Jag hade föreställt mig att det skulle göra så mycket ondare, jag vet att jag tänkte det, när jag låg där och tog i, "när ska det göra så ont så jag vill dö?" Det gjorde aldrig det, precis innan hon kom så kändes det som att det brann en stund men inte så jag ville dö.

Ett stort tack till alla dem som var inblandade vid Claras födelse, det var en fantastisk upplevelse!