Om mormor

Igår när vi var ute och gick så började jag tänka på mormor. Helt plötslig slog den mig, vetskapen om att hon inte kommer att leva i all tid. Tårarna började sakta trilla, den dagen, den hemskaste dagen då kommer min värld att stanna. Jag kommer att sättas i chock och behöva kämpa för att andas för även om jag vet att hon är inne på sitt 87 år och inte kan vara med för alltid så kommer det att vara ett hårt, hårt slag.

Mormor, den bästa av de bästa. Med ett hjärta av guld där alla får plats, hon har så mycket kärlek att ge, den tar aldrig slut utan bara växer och växer. En av de första gångerna hon träffade F så berättade han för henne att hans mormor dog långt innan han var född och att han saknade att inte ha en mormor "men jag kan vara din mormor om du vill" sa hon då och sådan är hon. Tar alla till sig, F kallar henne mormor Clara.

Det är svårt att beskriva henne för att göra henne rättvis, hon är så mycket. Har alltid funnits där för alla oss och alltid ställt upp vad det än har gällt. Hon är en vacker kvinna, som en ängel, den som inte träffat min mormor har missat en fantastisk kvinna. När vi var små var vi ofta hos mormor och morfar, bara för att mysa med dem eller om vi var sjuka. Då stoppade hon ner oss i sängen med trollakanen, de gjorde så att man blev frisk. På tomten hade de en "bananbuske" som det växte bananer i och på uthusvinden bodde det en "tupp" som kom med godis och en slant varje natt man sov där, han lade sakerna under kudden. Hon berättade de mest fantastiska sagor helt ur huvudet, hennes fantasi är gigantisk. Hon hade lätt kunnat skriva 100 barnböcker om hon hade haft tiden, hon hade också kunnat haft stadens bästa bageri, om hon hade haft tiden. Men när mormor var ung var det inte riktigt så, när man var mor till fem barn. Hon höll i hushållet och morfar jobbade.

Hon säger ofta att hon har levt ett långt, fint och rikt liv fyllt med lycka. På senare år har hon börjat prata om att hon tar en dag i taget och är redo att släppa om det blir så. Jag är inte redo att släppa henne. När Clara föddes var jag så oerhört lycklig över att mormor fortfarande orkade och att hon fick träffa Clara och att Clara fick träffa henne. Att Clara var en Clara var så självklart att det aldrig fanns några andra flicknamn att diskutera, varken för mig eller F. Mormor är såklart stolt men tycker ändå emellanåt att det är lite konstigt på nått sätt att hennes första barnbarnsbarn fick heta som henne. Gammelmormor Clara kommer alltid att finnas i Claras liv, vi har så mycket att berätta om henne, och ett par av trollakanen har jag fått så när Clara (och hennes syskon som vi hoppas att kunna få till henne) blir sjuk kommer vi att bädda ner henne i dem och berätta om gammelmormor och lakanen som gör att man blir frisk igen.

Mormor du är bäst och jag älskar dig så innerligt!